Hoppa till innehållet

Friluftsteater

Från Wikipedia
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.
Dalhalla på sommaren 1997
"Sommarteatern" är en friluftsteater i Ystad.

En friluftsteater eller friluftsscen, även kallad utomhusspel, är en teater med scen och åskådarplatser utomhus i det fria. Många bygdespel uppförs under fri himmel och en sorts friluftsteater.

Historik

Friluftsteatrar fick sitt genombrott i många europeiska länder i slutet av 1800-talet under den nationalromantiska epoken. I parker är åskådarplatserna ibland anordnade som i en amfiteater och ibland har scenen ett enkelt väderskydd, som i Dalhalla, men oftast är både skådespelarna och publiken utsatta för vädrets makter.

Den första friluftsscenen i Sverige öppnade på Skansen 1895 och hette kort och gott Skansenteatern.[1] År 1905 började friluftsuppträdanden i Folkparker. På sommaren 1919 invigdes Tantolundens friluftsteater i Tantolunden i Stockholm. Teatern hade plats för 1400 åskådare (nedlagd 1961). Den hade sällskap av Vanadislundens friluftsteater, Klippans teater m.fl. I Stockholm introducerades Parkteatern 1942 som uppträder på många friluftsscener i stadens parker. Friluftsteatern i Hägersten blev färdig 1961 och har plats för 4000 besökare.[2]

Exempel på kända friluftsteatrar i Europa

England

Tyskland

  • Freilichtbühne Kalkbergstadion bei Bad Segeberg i Nordtyskland, här spelas varje sommar Karl-May-Spiele, det är tyska västern efter Karl Mays romaner. En bergvägg i bakgrunden bildar en naturlig kuliss.

Sverige

Bilder

Referenser

Fotnoter

  1. ^ ”friluftsteater - Uppslagsverk”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/friluftsteater. Läst 20 maj 2024. 
  2. ^ Asker, Bertil (1986). Stockholms parker : innerstaden. Monografier utgivna av Stockholms stad, Stockholms tekniska historia 2 (1). Stockholm: Liber Förlag. Libris 513277. ISBN 91-38-90732-1 sida 187 och 240

Allmänna källor