Hoppa till innehållet

Bettino Ricasoli

Från Wikipedia
Bettino Ricasoli
FöddBettino Ricasoli
9 mars 1809[1][2]
Florens
Död23 oktober 1880[1][2] (71 år)
Castello di Brolio, Italien
BegravdCastello di Brolio
Medborgare iKungariket Italien, Kungariket Sardinien, Kungariket Italien och Storhertigdömet Toscana
Utbildad vidC/O Convitto Nazionale Cicognini
SysselsättningPolitiker[3], journalist, diplomat, konseljpresident
Befattning
Florens gonfaloniere
Konseljpresident
Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare
Kungariket Sardinien sjunde legislatur (1860–1860)[4]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
Kungariket Italiens åttonde legislatur (1861–1865)[4]
Kungariket Italiens premiärminister (1861–1862)
Kungariket Italiens utrikesminister (1861–1862)
Kungariket Italiens krigsminister (1861–1861)
Kungariket Italiens inrikesminister (1861–1862)
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
Kungariket Italiens nionde legislatur (1865–1867)[4]
Kungariket Italiens inrikesminister (1866–1867)
Kungariket Italiens utrikesminister (1866–1866)
Kungariket Italiens premiärminister (1866–1867)
Kungariket Italiens justitieminister (1867–1867)
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
Kungariket Italiens tionde legislatur (1867–1870)[4]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
Kungariket Italiens elfte legislatur (1870–1874)[4]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
Kungariket Italiens tolfte legislatur (1874–1876)[4]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
Kungariket Italiens trettonde legislatur (1876–1880)[4]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
Kungariket Italiens fjortonde legislatur (1880–1882)[4]
Politiskt parti
Historiska högern
Namnteckning
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Bettino Ricasoli, född 9 mars 1809 i Florens, död 23 oktober 1880 i Rom, var en italiensk politiker. Han var Italiens premiärminister 1861-1862 och 1866-1867.

Ricasoli var ättling till en gammal toskansk adelsfamilj. Han ägnade sin första verksamhet, efter någon tids universitetsstudier, åt lantbruk och vinplantering. År 1847 yrkade han i tidskriften "La Patria" på Italiens enhet under en konstitutionell kung och blev gonfalonjär i sin födelsestad, men efter Österrikes seger över de för sin frihet kämpande italienarna drog han sig för tio års tid tillbaka till sitt jordbruk.

År 1859 framträdde Ricasoli såsom Camillo di Cavours energiske anhängare. I augusti samma år kallades han till diktator i tidigare Storhertigdömet Toscana och var generalguvernör där från dess införlivande med Kungariket Sardinien (mars 1860), tills han den 12 juni 1861 blev kungariket Italiens ministerpresident efter Cavour, vars politik han fullföljde.

Giuseppe Garibaldi och romerska frågan förorsakade honom emellertid sådana svårigheter, att han i mars 1862 trädde tillbaka för Urbano Rattazzi. Under några år tog han nu del i politiken blott från sin bänk i kammaren. Den 20 juni 1866 övertog Ricasoli efter Alfonso La Marmora ånyo chefskapet för ministären. Under kriget fasthöll han troget vid Preussen, men den inre politiken beredde honom olösliga svårigheter. På frågan om kyrkogodsens likvidation stupade han, efter en misslyckad parlamentsupplösning, den 4 april 1867, och drog sig sedan alltmer ifrån offentliga värv.

Ricasoli var en allvarsam, energisk och karaktärsfast statsman, som föraktade folkgunsten och därför aldrig blev populär, men "järnbaronen" var en av det stora enhetsverkets främsta män. I inrikespolitiken hyllade han decentralistiska idéer, och Cavours älsklingstanke "fri kyrka i fri stat" hade i honom en ivrig förkämpe.

  1. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: ricasoli-bettino, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 25 juni 2015.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b c d e f g h] storia.camera.it, läs online, läst: 7 maj 2019.[källa från Wikidata]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]